Irina Laaja
Kroppens komplexitet och signifikation fascinerar mig; hur något så konkret och självklart också är så krångligt och svårt. Hur syner på, och definitioner av, sexualitet, normalitet och obscenitet vävts in, mellan och genom våran fysik och vårt undermedvetna.
Jag dras till det underliga, nästan obehagliga, bestående av både smärta och humor; något lite osäkert och obekvämt, men som inte ber om ursäkt för sig.
Min praktik är både konceptuell och konfessionell, med stort fokus på processen och min egna kropp, samt de upplevelser som härrör ur det. Genom det hoppas jag närma mig frågor om vad en kropp är, om vad den kan vara, och om förhållandet mellan ”kroppen” och “jaget”.
Min bakgrund inom modedesign påverkar mitt konstnärliga arbete och jag tenderar att återvända till textil och skulptur, ofta med tekniker relaterade till hantverk och mönsterkonstruktion. Jag stod dock kritisk mot vissa aspekter av modeindustrin och ifrågasatte särskilt dess relation till kroppen, men också min egen position inom industrin. Den inre konflikten bidrog sedan till en omvärdering av mitt användande av kropp och material, och mitt arbete tog en annan riktning där jag istället för att arbeta för kroppen, började inkludera kroppen i mitt arbete.
Jag har länge tyckt om att arbeta med återvunna material, och tidigare främst textil. Numera inkluderar jag andra material till större utsträckning, och inför min senaste separatutställning Löken Blommar på Galleri Alva i Umeå (Våren 2022) arbetade jag med en serie skulpturala verk i blandat material där jag använde mig av textila och återvunna material/objekt, samt partier gjutna i Jesmonite.
I mitt konstnärskap och i de kroppsdelar jag separerar, vänder, förvrider, och upprepar till nya egna entiteter finns ibland en längtan efter objektivitet gentemot det subjektiva, och jag ville göra ett försök till.
Jag plockar gärna isär kroppen, sorterar upp delarna och går igenom dem en efter en. Vänder, förvrider, och upprepar till nya egna entiteter. En skulptur av en hand blir således inte en hand utan en studie av vad en hand är och en fantasi om vad den kan vara.
Inför utställningen Löken blommar tillkom verket “Self-portrait in blue” en skulptur i virkad återvunnen textil och avgjutningar av mina händer i jesmonite.
Mellan den virkade textilen och jesmoniten uppstod ett intressant möte, dels mellan materialens egenskaper och uttryck, men också mellan processer. Virkning förekommer ofta i mitt arbete och den repetitiva, monotona arbetsprocessen intresserar mig. Intuitivt och relativt fritt utifrån en idé bygger jag, rad för rad, upp en form, till skillnad från gjutningens mer absoluta tillvägagångssätt där formen (resultatet) står klart redan från början.
Irina Laaja
info@irinalaaja.com
www.irinalaaja.com
Instagram @irina.laaja
